Italian Early Renaissance Painter, 1267-1337 Italian painter and designer. In his own time and place he had an unrivalled reputation as the best painter and as an innovator, superior to all his predecessors, and he became the first post-Classical artist whose fame extended beyond his lifetime and native city. This was partly the consequence of the rich literary culture of two of the cities where he worked, Padua and Florence. Writing on art in Florence was pioneered by gifted authors and, although not quite art criticism, it involved the comparison of local artists in terms of quality. The most famous single appreciation is found in Dante's verses (Purgatory x) of 1315 or earlier. Exemplifying the transience of fame, first with poets and manuscript illuminators, Dante then remarked that the fame of Cimabue, who had supposed himself to be the leader in painting, had now been displaced by Giotto. Ironically, this text was one factor that forestalled the similar eclipse of Giotto's fame, which was clearly implied by the poet.   Related Paintings of GIOTTO di Bondone :. | St Francis Giving his Cloak to a Poor Man (mk08) | Scenes from the Life of St John the Evangelist | Last Judgment | Marriage of the Virgin | Birth and Naming of the Baptist |
Related Artists:
Baron Pierre-Narcisse Guerin
(13 May 1774 - 6 July 1833) was a French painter. Guerin was born in Paris. A pupil of Jean-Baptiste Regnault, he carried off one of the three grands prix offered in 1796, in consequence of the competition not having taken place since 1793. In 1799, his painting Marcus Sextus (Louvre) was exhibited at the Salon and excited wild enthusiasm. Part of this was due to the subject - a victim of Sulla's proscription returning to Rome to find his wife dead and his house in mourning - in which an allusion was found to the turmoil of the French Revolution. Guerin on this occasion was publicly crowned by the president of the Institute, and went to Rome to study under Joseph-Benoît Suvee. In 1800, unable to remain in Rome on account of his health, he went to Naples, where he painted the Grave of Amyntas. In 1802 Guerin produced Phaedra and Hippolytus (Louvre); in 1810, after his return to Paris, he again achieved a great success with Andromache and Pyrrhus (Louvre); and in the same year also exhibited Cephalus and Aurora (Louvre) and Bonaparte and the Rebels of Cairo (Versailles). These paintings suited the popular taste of the First Empire, being highly melodramatic and pompously dignified. The Restoration brought to Guerin fresh honours; he had received from the first consul in 1803 the cross of the Legion of Honour, and in 1815 Louis XVIII named to the Academie des Beaux-Arts. His style changed to accord with popular taste. In Aeneas Relating to Dido the Disasters of Troy (Louvre), Guerin adopted a more sensuous, picturesque style. Guerin was commissioned to paint for the Madeleine a scene from the history of St Louis, but his health prevented him from accomplishing what he had begun, and in 1822 he accepted the post of director of the French Academy in Rome, which in 1816 he had refused. On returning to Paris in 1828, Guerin, who had previously been made chevalier of the order of St. Michel, was ennobled. He now attempted to complete Pyrrhus and Priam, a work which he had begun at Rome, but in vain; his health had finally broken down, and in the hope of improvement he returned to Italy with Horace Vernet. Shortly after his arrival at Rome Baron Guerin died, on the 6th of July 1833, and was buried in the church of La Trinite de Monti by the side of Claude Lorrain.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Alexandre Rachmiel
painted Autumn Landscape in 1890